Epilog på epilogen

Det framkommer efter hand att jag inte fått med alla essentiellt onödiga data för denna galna resa. Dessa bör man givetvis noga beakta och därefter genast glömma.

Under våran resa från Deta i Rumänien till Wulkaprodersdorf i Österrike har vi officiellt:

- cyklat 777 km (jag hävdar dock med bestämdhet att jag cyklat mer än 800 km!)

- hållit en medelhastighet på 15,2 km/h

- hållit en total medelhastighet på 11,7 km/h

- tillbringat 66,5 h på väg, varav 51,25 h i sadeln (alltså 15,25 h paus på 9 dagars cykling, dvs 1,69 h /dag, vilket man vidare kan dela upp i 2/5 soppapaus, 1/5 kissepaus, 1/5 fotopaus och 1/5 snappspaus. Redaktionens anmärkning.)

- som lägst befunnit oss på 81 m över havet

- som högst befunnit oss på 495 m över havet (fattas det en 1:a framför 4:an?)

- trampat uppför totalt 3567 höjdmeter

- upplevd temperaturspann från absoluta fryspunkten till svettdropparnas ångpunkt (fri översättning av redaktionen)

Vi tackar Walter Mi för vetenskapligt korrekt insamlande av data och lovar att med en gång glömma det mesta! Möjligen med undantag för upplevd temperatur....

Det var nog allt för denna gång! Nu när jag tinat upp ser jag fram emot nästa resa!!

/Hanna

Epilog

Detta är en av de mest intressanta resor som jag gjort. Jag har fått följa i min familjs fotspår, samtidigt som jag lärt känna nya länder och människor. Här på bloggen har jag bara tagit med en bråkdel av alla Ruts historier, men något annat var inte heller meningen med denna. Det känns dock tryggt att veta att hon själv tecknat ned alla sina minnen i sin bok; Unten und Oben. Om vi tycker att vi under dessa 10 dagar satt oss själva lite på prov, får man föreställa sej vad de gick igenom under sina sex veckor med häst och vagn som enda fortskaffningsmedel. De visste aldrig vad som väntade bakom nästa krök, när de skulle få mat nästa gång, eller om de skulle få tak över huvudet för natten.
För mej har det dock lika mycket varit en resa i nutid, där vi på osminkat vis kunnat se länderna Rumänien, Serbien, Ungern och till slut målet i Österrike. Det har varit näst intill rörande att se människors intresse och hjälpsamhet när de hört våran historia, men ocksa utan att den berättats. Vi har upplevt allt ifrån att man sett till att vara kläder torkats på kvällen, till att vi fått med oss lådor med bröd och bakverk utan att få betala. I Rumänien och Serbien sågs vi som ett tämligen exotiskt inslag i landskapet. Där hade vi också det värsta vädret, och folk som såg oss utgick nog från att vi mist allt sunt förnuft (vilket också flitigt debatterades internt i gruppen!).
I Ungern var kyla och höjdmeter de största utmaningarna, men återigen, vi klarade alla dagsetapperna. Över huvud taget har vi haft mycket få skador på manskap och utrustning; man kan räkna till en överbelastad lårmuskel, en knäwirstl, och en punka. Men med rikliga mängder envishet, uthållighet och voltaren, överbyggdes även dessa fysiska problem.

Och till slut, för alla er som undrar: NEJ, jag har inga skavsår i rumpan!! Bara rosor i själen ;)

Slutstation!

Hela och välmående når vi idag på morgonen den officiella slutpunkten för cykelresan; Wulkaprodersdorf. Här såldes hästarna, Max och Moritz, och familjerna inkvarterades i omgångar hos släktingar tills de till slut nådde Alberschwende i västra Österrike. Alldeles hela och välmående var nog inte de, men de hade överlevt, vilket egentligen var helt otroligt när man lyssnat till alla Ruts historier.

Detta har varit en jättekul och intressant resa! Stort tack till min familj som stöttat mej så att jag kunde följa med, och till onkel Götz som ordnat alltihop, och till alla er som var med och gjorde det så GALET och så KUL!

Där det finns hjärterum...

... finns det stjärterum! När det är kallt får alla plats i bilen. Dietlinde i duschen, två på golvet, fyra på sätena, och Rut står. Och så smakar det sååå gott!

Sista etappen!

Och i föredömligt väder!!

Kaffepaus

Vackert landskap idag, men kallt ända in i märgen. Som tur är uppenbarade sej detta lilla byhak i Bakonykoppany. Med turkiskt kaffe!

Höjdmeter

Idag har vi verkligen trampat höjdmeter. Och uppe på toppen av kullarna låg det snö i gräset. Det var kallt om fossingarna när vi sedan rullade neråt, kan jag lova! Fast våran GPS-kille hävdar att vi redan gjort över 3000 höjdmeter på resan, något som är ytterligt svårt att tro med tanke på hur flackt landskapet varit.