Epilog på epilogen

Det framkommer efter hand att jag inte fått med alla essentiellt onödiga data för denna galna resa. Dessa bör man givetvis noga beakta och därefter genast glömma.

Under våran resa från Deta i Rumänien till Wulkaprodersdorf i Österrike har vi officiellt:

- cyklat 777 km (jag hävdar dock med bestämdhet att jag cyklat mer än 800 km!)

- hållit en medelhastighet på 15,2 km/h

- hållit en total medelhastighet på 11,7 km/h

- tillbringat 66,5 h på väg, varav 51,25 h i sadeln (alltså 15,25 h paus på 9 dagars cykling, dvs 1,69 h /dag, vilket man vidare kan dela upp i 2/5 soppapaus, 1/5 kissepaus, 1/5 fotopaus och 1/5 snappspaus. Redaktionens anmärkning.)

- som lägst befunnit oss på 81 m över havet

- som högst befunnit oss på 495 m över havet (fattas det en 1:a framför 4:an?)

- trampat uppför totalt 3567 höjdmeter

- upplevd temperaturspann från absoluta fryspunkten till svettdropparnas ångpunkt (fri översättning av redaktionen)

Vi tackar Walter Mi för vetenskapligt korrekt insamlande av data och lovar att med en gång glömma det mesta! Möjligen med undantag för upplevd temperatur....

Det var nog allt för denna gång! Nu när jag tinat upp ser jag fram emot nästa resa!!

/Hanna

Epilog

Detta är en av de mest intressanta resor som jag gjort. Jag har fått följa i min familjs fotspår, samtidigt som jag lärt känna nya länder och människor. Här på bloggen har jag bara tagit med en bråkdel av alla Ruts historier, men något annat var inte heller meningen med denna. Det känns dock tryggt att veta att hon själv tecknat ned alla sina minnen i sin bok; Unten und Oben. Om vi tycker att vi under dessa 10 dagar satt oss själva lite på prov, får man föreställa sej vad de gick igenom under sina sex veckor med häst och vagn som enda fortskaffningsmedel. De visste aldrig vad som väntade bakom nästa krök, när de skulle få mat nästa gång, eller om de skulle få tak över huvudet för natten.
För mej har det dock lika mycket varit en resa i nutid, där vi på osminkat vis kunnat se länderna Rumänien, Serbien, Ungern och till slut målet i Österrike. Det har varit näst intill rörande att se människors intresse och hjälpsamhet när de hört våran historia, men ocksa utan att den berättats. Vi har upplevt allt ifrån att man sett till att vara kläder torkats på kvällen, till att vi fått med oss lådor med bröd och bakverk utan att få betala. I Rumänien och Serbien sågs vi som ett tämligen exotiskt inslag i landskapet. Där hade vi också det värsta vädret, och folk som såg oss utgick nog från att vi mist allt sunt förnuft (vilket också flitigt debatterades internt i gruppen!).
I Ungern var kyla och höjdmeter de största utmaningarna, men återigen, vi klarade alla dagsetapperna. Över huvud taget har vi haft mycket få skador på manskap och utrustning; man kan räkna till en överbelastad lårmuskel, en knäwirstl, och en punka. Men med rikliga mängder envishet, uthållighet och voltaren, överbyggdes även dessa fysiska problem.

Och till slut, för alla er som undrar: NEJ, jag har inga skavsår i rumpan!! Bara rosor i själen ;)

Slutstation!

Hela och välmående når vi idag på morgonen den officiella slutpunkten för cykelresan; Wulkaprodersdorf. Här såldes hästarna, Max och Moritz, och familjerna inkvarterades i omgångar hos släktingar tills de till slut nådde Alberschwende i västra Österrike. Alldeles hela och välmående var nog inte de, men de hade överlevt, vilket egentligen var helt otroligt när man lyssnat till alla Ruts historier.

Detta har varit en jättekul och intressant resa! Stort tack till min familj som stöttat mej så att jag kunde följa med, och till onkel Götz som ordnat alltihop, och till alla er som var med och gjorde det så GALET och så KUL!

Där det finns hjärterum...

... finns det stjärterum! När det är kallt får alla plats i bilen. Dietlinde i duschen, två på golvet, fyra på sätena, och Rut står. Och så smakar det sååå gott!

Sista etappen!

Och i föredömligt väder!!

Kaffepaus

Vackert landskap idag, men kallt ända in i märgen. Som tur är uppenbarade sej detta lilla byhak i Bakonykoppany. Med turkiskt kaffe!

Höjdmeter

Idag har vi verkligen trampat höjdmeter. Och uppe på toppen av kullarna låg det snö i gräset. Det var kallt om fossingarna när vi sedan rullade neråt, kan jag lova! Fast våran GPS-kille hävdar att vi redan gjort över 3000 höjdmeter på resan, något som är ytterligt svårt att tro med tanke på hur flackt landskapet varit.

Test

Får jag kontakt?? Har inte kunnat skicka meddelanden på ett tag.

Beviset

Kanske ett litet bevis på att vi faktiskt också cyklar på denna resa. :)

Dop

Mycket lägligt gallande cykeldop passerade vi idag Balatonsjon. Har doptes officiellt min onamning till Balt Balt Baltazar, under nyfiken overvakan av svart byracka. Blev dock ej helt nedsankt utan bara skvatt pa.

Balatonsjon ar en sjo helt utan bifloden och inte mer an nagra meter djup sags det mej. Har blev flyktingkaravanen pga stridigheterna dirigerad till norra sidan dar vi ar nu, istallet for den sodra som hade varit narmare osterrikiska gransen.

Ikvall har vi aterigen atit gott (mycket paprika naturligtvis, utom Walter som envisades med att ata hjarna av oidentifierat djur!), lyssnat pa mycket historier och mycket trams. Som varje kvall hitintills valdigt trevligt!

Natti natt.

Donau överfarten

Här kryssar vi Donau per färja. Pa flykten var detta en kritisk punkt eftersom floden kontrollerades av fienden (ryssarna). Bron vid Baja var sönderbombad sa darfor fick man ta farja istallet. Detta skedde nattetid for att vacka minsta mojliga intresse fran fientliga flygplan. Man fick ocksa packa in hastarnas hovar i sackvav for att det inte skulle fora ovasen.

Idag en mycket mindre dramatisk handelse dock! Det enda som kan sagas var nagot dramatiskt var att farjan var nagot forsenad och vi hann borja fundera pa om det inte gick nagon farja pa sondagar. Det hade gett oss en extra cykeltur pa ett antal mil.

Ruts kantin

Här öppnar Rut sin lunchkantin mitt på pustan. Med semmelknödel soppa och chokladpudding! Kan ni föreställa er hur härligt det är att krypa in i deras lilla buss och äta efter en etapp iskall pustavind? Under deras flykt hade de en röd plåtkanna som de fick gulach i, från bönderna runt om. Rut berättar att det var fruktansvärt starkt, men de hade inte mycket vatten eller bröd att skölja ner med.

oreda pa bloggen

Nu blev det valdigt konstigt for det fanns tydligen en hel del meddelanden som inte kommit in pa bloggen fran tidigare. De ligger nu overst, men fel i tidsordning.
OBS att resultatet fran namntavlingen ligger langre ned nu!!
Ska se om jag kan redigera ordningen, men har inte sa mycket tid.

Namntavling avgjord!

Antligen internet! Underbart att fa skriva med fler fingrar an tummen! Nu har jag antligen ocksa kunnat se vad for namnforslag ni skickat in. Det har varit ett svart val med sa manga fina namn, men jag har tagit ett beslut.
Vinnaren ar..... konstpaus....... konstpaus........................................ : Baltazar !!!!
Forslaget vinner pa lysande motivering och bakgrund. Grattis Hanna Skogis (du kan skriva ett tack till dina foraldrar och alla som statt vid din sida under dessa harda forbererdelser infor tavlingen, har under kommentarer, om du vill)
Tack for alla forslag, det finns flera andra som jag inte riktigt kan skillja mej fran. Till slut blir det kanske ett langt Pippi Langstrump namn anda!
Dop av cykel kommer snarast att forrattas under seremoniella former.
Nu star flera pa ko till internet, ska se om jag hinner skriva lite mer innan vi sticker!
Tack alla annu en gang!

Donau

Nu har vi kommit till die blaue schöne Donau. Som är mer brun nuförtiden. Cyklingen går bättre och bättre och det sägs att vi redan är halvvägs på resan. Igår kom vi in i ungern och allt är med en gång annorlunda. Lite mer välstånd och välmående vilket man ser på hus, vägar och byarna. Vi har till och med skådat nyasfalterade cykelvägar. Fast det var en kort glädje blott. Efter det fick vi smaka på knagliga grusvägar med lös sand. Det skakade i baken och sög i benen kan jag lova! Men hey, vad gör lite bak-skak när det är fint väder? Nu följer vi EU- cykelväg 6.

Mot ungern

Igår bodde vi på motell Jet Set med mjukporn på väggarna. I natt har vi upplevt en relik från kommunismtiden. Här levde pamparna gott för några årtionden sedan. Nu är det bara stort, öde, förfallet och brunt. Staden Sombor är annars det finaste stan vi har kommit till hitintills. Nu kör vi vidare mot ungern och donau.

Namntävling

Glömde ju att presentera min närmaste vän just nu, och min ädle springare. Men jag har försummat mina plikter och gett mej ut på resa utan erfoderligt dop. Utlyser härmed en namntävling så att jag anständigt kan fortsätta färden. Lovar att alla bidrag kommer att bedömmas helt subjektivt.

Morgonpaus

med Walter und Walter

Dags att presentera!

Nu är det på sin plats och på tiden att presentera deltagarna på denna förunderliga resa. De är som följer:

Pappa Knall. På denna resa så som vi alla känner honom. Alltid intresse för människor, omtanke, uthållighet och full av små egenheter och byggare Bobb-fix. Utan honom hade jag helt enkelt inte kommit med.

Mein lieber Onkel Götz. Initiativtagare, researcher, planläggare och allmän fast punkt. Har gjort en jätteinsats med att ordna denna turen, och gör fortfarande med sina 70 år och 70 - 90 km cykling per dag.

Rut och Herbert. Rut är pappas kusin som var 11 år vid tiden för flykten och är våran levande historiebok. Berättar allt hon kommer ihåg och en massa andra saker. Försörjer oss med mackor och te med rom till lunch. Herbert är chaufför och packningsansvarig.

Dietlinde. Min nästkusin. Kämpar i motvind med skadad fotled, men är van mountin biker och går inte av för hackor! Dotter till Rut och Herbert.

Walter und Walter. Vad kan jag säga? Typiska österrikiska tokstollar, oftast med en snaps i högsta hug! Frågar ofta varandra: var är vi, vart ska vi, och vad gör vi här? Kallar sej själva trottels. Fråga en österrikare vad det betyder!

Jag själv. Bloggar så jag får förhårdnad på högertummen (eftersom jag mest använder mobilen...), och är oerhört glad att jag är här:).

Lera

Idag har vi provat nått nytt. LERA. Regnet har liksom lagt sej, så vi kände väl att vi behövde få kontakt med jorden istället för himmelen. Alltså tar vi en genväg över ett fält som ses bra ut på håll. Och hamnar då i lera utan dess like. Ännu en skånsk företeelse som jag trodde skulle vara svår att finna motsvarigheten till. Men denna lera superlimmade sej på nolltid till skor, hjul, ekrar, bromsar, växlar, kläder och hud! Vi fick fly genom en torrlagd kanalfåra till fast mark. Men det var en kul upplevelse, för utan den hade vi inte behövt uppsöka byns högtrycks-sprute-kille, och han var väldigt trevlig! Resten av dagen var härlig cykling i ovanligt bra väder:)

Kovacica

Idag har vi delvis lämnat mordor-stäppen. Tydligen bränner man stubben när man skördat majsen, vilket gör att allt man sett på långt ögat nått är dessa endlösa svarta fält. Nu har detta äntligen bytts ut mot mer varierande landskap, byar, träd och buskar. De serbiska byarna här är kontrastrika. svulstiga villor med lejonstatyer står bredvid ruckel med trasiga fönster. Husen ligger bredvid varandra längs vägen och nästan inga affärer, bara små livsmedelsbutiker, finns. Folk tittar MYCKET undrande på oss när vi far förbi, några försöker sej på att prata lite. Om det är bättre väder imorgon blir det fler bilder på bloggen.

Andra dagen

På menyn idag har vi haft snöblandat regn med hagel och varierande motvind, kryddat med tre grader celcius. Här tar vi skydd, humöret fortfarande obrutet :)

Soderut

Igar kvall hann vi med att titta pa huset dar Knallarna bodde i Timisoara. Min onkel Gotz berattar att han kommer ihag bombplanen flygande over huset under sommaren 1944. Nar det blev for otryggt flyttade sa familjen forst ut pa landet till min farfars bror (Onkel Pursch) som var veterinar i byn Deta.
Vi hann ocksa med lite snabbtourism i T. och var bl.a. pa torget dar revoultionen startade 1989. T. ar helt klart en trevligare, varmare och stamningsfullare stad an jag hade forestallt mej.

I morse borjade sa den forsta cykeletappen. I samsta tankbara skane tok-vader borjar vi cykla soderut mot Deta. Temperaturen har sjunkit 15 grader till ca 5, det blaser styv kuling (som senare utveckade sej till storm) och regn! Jag som trodde det bara var i skande det kunde regna snitt... Det forsta biten gick ytterligt langsamt, skulle man fa upp farten skulle man snart flyga huvudstupa ner i ett av de avgrundshal som fanns i vagkanterna. Vagstandarden forbattrade sej dock nar vi kom langre ut fran staden. Och vilka hansynsfulla trafikanter!! Gott om avstand och lansamma omkorningar - all heder at de rumanska bilisterna!
Ankommer Deta och traffar Rut (pappas kusin som var med pa flykten och var da 11 ar - Purschs dotter). Hon visar oss sitt foraldrahem dar de bada familjerna bodde tillsammans under nagra manader. Huset ar nu omgjort till halsovardsinstitution med lakare och tandlakare bla. Folket i huset noterar varat intresse och bjuder in oss - fantastiskt vanliga och dessutom intresserade. Vi far komma in pa lakarens mottagning alltmedan Rut malande berattar att detta var hennes foraldrars sovrumm och matsal. Huset ar nedganget men man kan se att det har varit ett vackert hus. Patienten hans vantar talmodigt.
Hade garna tillbringat mer tid i Deta, men onklarna haller pa att frysa ihjal, sa vi cyklar vidare mot Serbiska gransen. Rut med familj ar nu med oss fast i bil. Da och da kor de om oss, muntrar upp oss med glada tillrop och stannar och utfodrar oss med banander o.dyl.
Det ar helt vansinnigt vilket vader vi har haft idag. Fran armbagarna till anklarna klarade dock kladseln av uppgiften, men hander och fotter gjorde ont nar vi kom fram. Kladforbattringar vidtages till imorgon!
Nu har vi atit gott allmedan Rut har berattat om familjens kamp under denna forsta del av flykten.

Barndomshuset

Framme i Timisoara. Vacker men förfallen. Här bodde pappas familj till juli 1944. Vid den tiden var Rumänien på tysklands sida och stan bombades av allierade. När situationen förvärrades flydde familjen till Deta som ligger på landet utanför stan. Där bodde då farfars bror som var veterinär och hade ett stort hus. På bilden pappa och onkel Götz utanför barndomshuset.

Pustan

Vi sitter på tåget till Rumanien och landskapet utanför är det plattaste jag sett. Det är flackare än flackt och Skåne verkan alpint i jämförelse. Här finns helt enkelt inget som sticker upp, inte ens telefonmaster eller högspännings ledningar. Ett och annat träd och buskage finns, men vi har knappt sett några betesdjur, jordbruksmaskiner eller annat liv mellan byarna heller. Detta är ungerska pustan.
Vi var lite radda nar vi skulle komma ivag pa taget i morse. Vi hade namligen bestamt oss for transport varianten tag-med-cyklarna-pa-taget, fast att det enligt all expertis inte var tillatet. For andamalet hade vi aterigen haft nytta av pappa Knalls plastinpackningar. Vi tankte liksom att det sakert gar att smyga pa dem pa taget. Men ajaj, konduktoren sag barsk ut och hade sin auktoritara hog-keps pa sej. Han fragede om vi hade biljett for cyklarna. Det hade vi ju inte eftersom det inte var tillatet att ha dem med sej. Ok, det blir 5 euro meddelade han. Forvanade och glada betalade vi, billigt var det ju, och vi fick till och med kvitto. Alltsa, pa taget bestammer konduktoren, utanfor kan nagon annan bestamma. Nar vi kom over pa rumanska sidan sag de om mojligt annu barskare ut. Ville egentligen slanga av oss, men taget skulle inte stanna forran vid endstationen. Han nojde sej darmed med att krava oss pa 20 LEU (=70 kr) till, eller, rattade han sej, 10 och inget kvitto!

pumpen ja!

Om den här resan är planerad in i minsta detalj av pappa, så är den desto mer oplanerad från min sida. Jag har åkt på cykelresa utan cykelpump. Och nu finns ingen luft i däcken efter flygresan. Men det ordnar sej det också, det blir bara lite trögt de första km tills vi träffar onkel G. Ikväll har vi ätit på en restaurang som gjorde pappa Knall nostalgisk. Där var mamma och han 1966 när de var nyförlovade.

Nu borjar det!

Nu börjar DET STORA ÄVENTYRET! Redan på kastrup steg spänningen då vi skickades från den ena änden till den andra för att betala för cyklarna och sedan checka in dem på nästa. Killen på odd size roade sej kungligt åt våran pappa Knall designade plast inpackning av cykel. Sedan upptäcktes det ju vapen i väskorna på säkerhets kontrollen; skiftnyckel och insexnyckel. Fast de väntade med att tala om att det fanns två vapen tills pappa kom upp andra gången från incheck. Då ville de skicka ner honom en tredje gång. Men då sa pappa Knall att nog får vara nog, den nyckeln kan ni behålla själva! Nu är vi framme i Budapest, humöret omärkt av morgonens händelser:-D

Dan före dan

Laddar upp inför resan med en sverige - danmark match