Epilog

Detta är en av de mest intressanta resor som jag gjort. Jag har fått följa i min familjs fotspår, samtidigt som jag lärt känna nya länder och människor. Här på bloggen har jag bara tagit med en bråkdel av alla Ruts historier, men något annat var inte heller meningen med denna. Det känns dock tryggt att veta att hon själv tecknat ned alla sina minnen i sin bok; Unten und Oben. Om vi tycker att vi under dessa 10 dagar satt oss själva lite på prov, får man föreställa sej vad de gick igenom under sina sex veckor med häst och vagn som enda fortskaffningsmedel. De visste aldrig vad som väntade bakom nästa krök, när de skulle få mat nästa gång, eller om de skulle få tak över huvudet för natten.
För mej har det dock lika mycket varit en resa i nutid, där vi på osminkat vis kunnat se länderna Rumänien, Serbien, Ungern och till slut målet i Österrike. Det har varit näst intill rörande att se människors intresse och hjälpsamhet när de hört våran historia, men ocksa utan att den berättats. Vi har upplevt allt ifrån att man sett till att vara kläder torkats på kvällen, till att vi fått med oss lådor med bröd och bakverk utan att få betala. I Rumänien och Serbien sågs vi som ett tämligen exotiskt inslag i landskapet. Där hade vi också det värsta vädret, och folk som såg oss utgick nog från att vi mist allt sunt förnuft (vilket också flitigt debatterades internt i gruppen!).
I Ungern var kyla och höjdmeter de största utmaningarna, men återigen, vi klarade alla dagsetapperna. Över huvud taget har vi haft mycket få skador på manskap och utrustning; man kan räkna till en överbelastad lårmuskel, en knäwirstl, och en punka. Men med rikliga mängder envishet, uthållighet och voltaren, överbyggdes även dessa fysiska problem.

Och till slut, för alla er som undrar: NEJ, jag har inga skavsår i rumpan!! Bara rosor i själen ;)