Igar kvall hann vi med att titta pa huset dar Knallarna bodde i Timisoara. Min onkel Gotz berattar att han kommer ihag bombplanen flygande over huset under sommaren 1944. Nar det blev for otryggt flyttade sa familjen forst ut pa landet till min farfars bror (Onkel Pursch) som var veterinar i byn Deta.
Vi hann ocksa med lite snabbtourism i T. och var bl.a. pa torget dar revoultionen startade 1989. T. ar helt klart en trevligare, varmare och stamningsfullare stad an jag hade forestallt mej.
I morse borjade sa den forsta cykeletappen. I samsta tankbara skane tok-vader borjar vi cykla soderut mot Deta. Temperaturen har sjunkit 15 grader till ca 5, det blaser styv kuling (som senare utveckade sej till storm) och regn! Jag som trodde det bara var i skande det kunde regna snitt... Det forsta biten gick ytterligt langsamt, skulle man fa upp farten skulle man snart flyga huvudstupa ner i ett av de avgrundshal som fanns i vagkanterna. Vagstandarden forbattrade sej dock nar vi kom langre ut fran staden. Och vilka hansynsfulla trafikanter!! Gott om avstand och lansamma omkorningar - all heder at de rumanska bilisterna!
Ankommer Deta och traffar Rut (pappas kusin som var med pa flykten och var da 11 ar - Purschs dotter). Hon visar oss sitt foraldrahem dar de bada familjerna bodde tillsammans under nagra manader. Huset ar nu omgjort till halsovardsinstitution med lakare och tandlakare bla. Folket i huset noterar varat intresse och bjuder in oss - fantastiskt vanliga och dessutom intresserade. Vi far komma in pa lakarens mottagning alltmedan Rut malande berattar att detta var hennes foraldrars sovrumm och matsal. Huset ar nedganget men man kan se att det har varit ett vackert hus. Patienten hans vantar talmodigt.
Hade garna tillbringat mer tid i Deta, men onklarna haller pa att frysa ihjal, sa vi cyklar vidare mot Serbiska gransen. Rut med familj ar nu med oss fast i bil. Da och da kor de om oss, muntrar upp oss med glada tillrop och stannar och utfodrar oss med banander o.dyl.
Det ar helt vansinnigt vilket vader vi har haft idag. Fran armbagarna till anklarna klarade dock kladseln av uppgiften, men hander och fotter gjorde ont nar vi kom fram. Kladforbattringar vidtages till imorgon!
Nu har vi atit gott allmedan Rut har berattat om familjens kamp under denna forsta del av flykten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Usch, vädret låtar bekant! Stackars er.
SvaraRaderaMed din målande text känns det nästan som om vi var också med på resan. Var nu inte ut och festa halva natten nu med gubbarna!:) Puss.
Hej!
SvaraRaderaKul hjul i Rumänien! Det låter jättespännande allt som ni har upplevt so far. Det är ju också mycket värdefullt för er att Rut är med och känner till så mycket om bakgrunden och huset som dom bodde i. Jag tror att det var spännande för dom som bor där nu att ni kom och hälsade på. Är Ditlinde med eller hur blev det? Hoppas ni får bättre väder i fortsättningen men ni är väl rätt bra utrustade fast det är ju roligare när solen skiner och det inte blåser så mycket. I natt stannar jag över i Dalby och firar Selmas riktiga födelsedag i morgon. Allt gott till er och hälsa dom andra.
Kram
Gunilla Jag ser att jag är inloggad som Paul, får försöka fixa det i morgon!